min afrodite

Jag var och simmade igår. En hel timme blev det och kroppen känns som bly idag, men på ett skönt sätt. Jag åkte och simmade efter jobbet men mellan jobbet och simningen var jag i stan ett tag. Jag sov över hos min chef förra veckan och då tjuvläste jag en bok skriven av en fiskarpojk från Öckerö. En bok om motivation, ledarskap och hur kan kommer dit man vill i livet. Så igår på stan köpte jag boken och satte mig ner med en kopp kaffe och började läsa. Böjan av boken handlar om hur motivation och vilja skiljer vinnare från förlorare. (eller som författaren skrev, vad som skiljer Kicki Danielsson från Madonna men det känns lite elakt tycker jag) Så när jag simmade igår så tänkte jag på det. Med vilja och motivation skulle jag nog kunna simma i en hel timme. Som ett mantra upprepades det i mitt huvud. "Vilja och motivation. Vilja och motivation" Men så började jag tänka. Om jag måste upprepa mitt mantra om och om igen, har jag då verkligen vilja och motivation. När jag simmar så simmar jag ganska fort (allt är relativt) och kan ofta simma ifrån betydligt mer vältränade människor. Jag blir trött som en gnu, men jag saktar inte ner. Varför då egentligen? Jo, efter ett väldigt kort experiment igår där jag tog rygg på en gammal dam som simmade i snigelfart kom resultatet. Jo,resultat blev att jag sjönk. Min snabba hastighet är alltså ren och skär överlevnadsstategi.